Tills Hugo fyller 1 år.. men 1 år...
Vart har tiden tagit vägen? 1 år i verkliga livet och nästan 10 månader i magen!? 1.10 mån. jag minns det dag jag började ana att jag var gravid som det var igår!
Jag visste inte vad jag skulle göra, hur jag skulle göra.. vad jag skulle säga! Jag velade... (innerst inne hade jag redan bestämt mig tror jag). Och det valet, det är det bästa valet jag gjort i hela mitt liv. Skulle vilja skriva allt som kändes allt som sades.. allt jag gick igenom. Men det kan jag inte. MEN NU HAR JAG IAF MIN HUGO! <3 Och det är jag glad för.
Max Hugo Smedberg
Jag älskar dig! Du är det bästa som hänt mig.
1 år har vi levt tillsammans, du har gett mig så mycket.
Vad hade jag vart i dag utan dig? På vilket väg hade jag gått nu?
Jag kommer alltid finnas vid din sida. I vått och torrt!
Om sisådär 14 år kommer det vara tjat om en moppe. Och kan du köpa snus åt mig morsan... men det tar vi då! Hehe. =)
Han är vild så JÄVLA vild oxå... shit.. jag är helt slut framåt efter
middagen.. så då e det bara o bege sig ut..pallar inte vara inne mer då :P skönt att veta vart man har honom en stund (i vagnen).
Igår fick jag brev från kommunen oxå. Han har fått dagisplats 12 aug. Jätteglad över att vi ick en plats redan då (eftersom jag va sen o söka),
Men jag har så blandade känslor. Jag vill inte lämna han på dagis. Känns som jag överger han på nått sätt..!? Känner alla så här till en början kanske?
Över 8 timmar på dagis känns lääänge oxå, men jag ska kolla om jag får jobba 75-80% några månader. Överlever vi ekonomiskt på det? Många frågor. Men man får väl pröva!
Samtidigt som jag faktiskt tycker det ska bli skönt att börja jobba igen, få mera socialt. Få vara Monia. Komma hemifrån.. komma hem. Sakna Hugo! Laga mat.. mysa i sängen innan det e läggdags. Ställa kl kliva upp... morgonsysslor innan dax för dagis.. jobb. Hem! Blir en ny omställning det här... hur ska man orka egentligen? Gör man det? Hinner man med allt man måste?
Ja hörreni.. vi får se hur mitt liv ser ut i september :P spännanade!
Trevlig helg!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
OM man känner så.. Absolut! O ännu värre är det när dom skriker när man lämnar dom.
De där tankarna inför dagis tror jag alla mammor har. Helst skulle man väl vilja vara hemma med dem tills de börjar skolan! ;)
Ja jag har fortfarande lite ångest när jag lämnar barnen långa dagar på dagis, fast jag vet att dom har det bra..
Sen det där med att hinna med allt, det gör man för man blir dubbelt så efektiv när man jobbar. När man bara går hemma så kan man skjuta upp allt eftersom man ändå bara ska vara hemma även dagen efetr.. Så det kommer gå kanon!!
Skicka en kommentar